Det tog en evighet f?r henne att komma ur chocken. Hon hade fortfarande inte accepterat teorin, men samtidigt k?nde hon att det hade varit ett d?raktigt f?rs?k att h?lla sig undan sina egna tankar. Att hon till och med g?tt s? l?ngt som att s?ga att Simon lj?g och att f?rs?ka ?vertala sig sj?lv att det var s?. Simon var en av de f? brutalt ?rliga personer hon k?nt i hennes liv. Det var d?rf?r hon hade kommit att lita p? honom fullt ut. Ibland kunde det vara s? att han helt enkelt undvek att svara rakt p? en fr?ga, men det var ytterst s?llan han lj?g. Trots det f?rv?nades hon efter?t hur stark chocken hade blivit. Hon hade till och med b?rjat tro p? dj?vulen f?r att f?rneka att m?jligheten fanns d?r. Men om dj?vulen fanns s? m?ste det finnas en motpart. Var var Gud? Var hade han varit de senaste tv? ?rtusendena om han fanns? Hon undrade hur hon skulle hantera sanningen n?r den kom, spel eller inte. Om den kom. De kanske inte ens hade r?tt i sin teori. Eller s? skulle de kanske f?rsvinna innan de fick n?got svar alls. Hon slog sig sj?lv i huvudet med handflatan och ?nskade att hon kunde vara mer mentalt stark. Det h?r var ju l?jligt. Om hon reagerade s? h?r varje g?ng, eller ?nnu v?rre; om hon fick en panikattack n?r hon st?lldes inf?r ett nytt koncept skulle hon inte klara sig l?nge. K?nslan och insikten i att vara en av de ?verlevande icke-Glitchade procenten kvar i Sverige och dessutom att Simon ocks? var det l?mnade henne sm?tt bed?vad.

  “Hur g?r det?”

  Hon hoppade till och sl?ngde den tomma koppen fr?n sig. Den rullade ner f?r Kamils br?st och delades i tre med ett klirr n?r den tr?ffade golvet.

  “Det g?r inte s? bra allts??”, fr?gade han med ett flin.

  “Jag… ?h. F?rl?t. Du skr?mde mig.”

  “Det g?r inget. L?t mig fixa kaffe. G? och s?tt dig, du ?r kritvit.”

  Otilia ?ppnade munnen, men nickade sedan.

  Hon stannade till vid Simon som h?ll p? att knappa p? telefonen.

  “Vem ska du ringa? Vi har v?l ingen kvar?”, sade Otilia bistert. Det hade g?tt flera dagar sedan hon pratat med sin mamma och kunde bara frukta det v?rsta. De hade inte f?tt tag i Simons f?r?ldrar ?ver huvud taget sedan allt b?rjade. Ingen av deras sl?ktingar eller v?nner hade h?rt av sig den senaste veckan. Efter att krisen b?rjat hade Otilia och Simon ringt runt till sina bekanta bara f?r att f? h?ra att de m?dde bra. En f?rsvinnande liten summa hade ens svarat i telefonen. De fick inte ens tag i Gustav l?ngre. B?de hon och Simon hade g?tt deprimerade i mer ?n tre dagar gr?tandes till och fr?n. Simon gr?t aldrig vanligtvis, men allt och alla hade ryckts fr?n dem och skulle aldrig komma tillbaka. Nu k?ndes det inte ens n?gon vits med att ha mobilen laddad.

  “Ser du inte teven?”

  Otilia v?nde blicken mot sk?rmen. En ny bild hade dykt upp p? tevekanalen. Det var en enkel svart bakgrund med vit text som bad personer som fanns kvar i livet att h?ra av sig till n?rmaste milit?ra bas. Numret som visades skiftade f?rmodligen beroende p? var i landet man befann sig. Otilia v?nde sig med h?jda ?gonbryn mot Simon.

  “Milit?ren? Vad skulle de kunna g?ra?”

  “Jag vet inte, men vi kanske f?r reda p? det n?r vi ringer. F?rmodligen sitter de med flera telefoner och bara v?ntar p? samtal som ska komma in. Helt otroligt att de forfarande h?ller ihop.” Simon h?ll upp fingret f?r att de skulle vara tysta n?r han ringde upp numret. N?gra sekunder senare lade han p? och ringde upp igen. Sedan slog han in en siffra p? knappsatsen och v?ntade en stund med blicken f?st p? sk?rmen innan han kn?ppte av samtalet. Han s?g ut att vilja kasta mobilen ifr?n sig, men grep ist?llet tag om den s? h?rt att ?drorna p? hans h?nder stod ut.

  “Automatsvar! Fattar du? Automatsvar!” Simon dr?mde ner mobilen p? bordet.

  “Men… det ?r v?l ingen mening f?r dem att skriva ut numret om de inte ska svara?”

  Simon fn?s h?tskt. “Jod?, visst finns det en mening, men inte att hj?lpa folk.”

  “Vad sade maskinen d??”, fr?gade Kamil medan han st?llde ner fyra koppar med rykande svart kaffe p? bordet. Det luktade himmelskt.

  “F?rsta samtalet br?ts, det andra bad autosvaret mig att knappa in hur m?nga vi var f?r att komma vidare till en operat?r. Men jag kom aldrig vidare dit. De sa ‘tack f?r att du bidragit med statistiska siffror’! Fattar du? De kommer inte att hj?lpa oss!”

  “Du tror inte att du lade p? f?r tidigt d??”, fr?gade Otilia tveksamt.

  “N?, det gjorde jag inte. Samtalet lade p? sj?lv.”

  “Aha”, sade Kamil.

  “Men kan vi inte f? tag i dem p? ett annat s?tt?”, fr?gade Otilia.

  “Nej, det kan vi inte. Ingenting g?r ju att s?ka efter l?ngre, eller hade du kanske gl?mt det? N?tet ?r ju nere!”

  Otilia satt tyst. Det skulle vara helt om?jligt att prata med honom n?r han var s? irriterad som han var nu. Hon skakade bara p? huvudet. Pl?tsligt d?k det upp en ruta i h?rnet av tevesk?rmen. Den blinkade till flera g?nger. Otilia hade h?rt talas om att den gjorde det f?rr i tiden n?r det bara fanns tv? kanaler att se p?. Det betydde att n?got annat b?rjade p? den andra kanalen. Men hur kunde det betyda det n?r det h?r var den enda svenska kanalen som fungerade? Simon str?ckte sig till dosan och bl?ddrade mellan kanalerna. Ytterligare tv? kanaler hade lagts till p? listan, men eftersom det bara fanns fyra att v?lja p? stannade han p? kanalen d?r bilden blinkade vitt. Det dr?jde bara n?gra sekunder, sedan visades Katarinas smala ansikte i n?rbild. Hennes hud var glansig av svett och det platinablonda h?ret s?g ut att beh?va en rej?l omg?ng med en h?rborste. Hon hade fortfarande r?tt l?ppstift, men det var m?lat med ostadig hand. Kameramannens hand skakade s? att Katarina s?g ut som ett l?st huvud n?r lampan p? kameran lyste upp hennes ansikte. Hon fl?mtade h?rt men f?rs?kte andas lugnare. Anstr?ngningen gjorde att hennes ansikte antog en r?drosa nyans. N?got surrade h?gt i bakgrunden.

  Ensure your favorite authors get the support they deserve. Read this novel on the original website.

  “Hej, alla ni d?r ute som har turen att fortfarande finnas med oss.” Hon drog ett djupt andetag. “Vi ?r n?ra en s?kerhetsbunker och s?nder det h?r och har ?ntligen lyckats ta oss igenom f?r att s?nda nyheter till er.” Hon stannade upp och fl?mtade hest innan hon fortsatte. “Det kommer f?rmodligen inte att bli n?gra fler nyhetsinslag ens fr?n riksredaktionen, var beredda. Kontoret har fallit. Kontoren ?verallt, faktiskt.” Hon vred huvudet n?stan om?jligt snabbt n?r dova bankanden h?rdes en bit bort. Kameran riktades mot en d?rr l?ngst upp i slutet av en trappa, men trots metalld?rren s?g Katarina livr?dd ut.

  “Jag vet inte hur mycket tid vi har p? oss. Vi har precis sprungit ifr?n ett tjugotal av de d?r… de d?r… monstren!” Hon svalde h?rt, sedan gjorde hon en vid gest med ena armen d?r bara b?rjan och slutet av r?relsen kom med i kameran. “Allt f?r att f?rs?ka f?rklara l?get f?r er alla. Fler och fler personer f?rsvinner och vi har f?tt en del uppgifter via satellittelefon. Vissa l?nder rapporterar att milit?ren har fallit. Det g?ller ?ven h?r i Sverige. S? f?rs?k att h?lla er inne s? l?nge det g?r och vi f?r hoppas att den h?r apokalypen l?mnar oss levande. Jag och Gustav ska-” Hon svor l?gt n?r hamrandet p? d?rren fortsatte men l?t det inte hindra henne en l?ngre stund. “Vi ska f?rs?ka h?lla ett ?ga p? v?rlden och Sverige ?t er s? l?nge, men vi kan inte lova att vi… finns kvar l?nge till.” Sedan svartnade bilden helt och h?llet.

  “Hon lever, och Gustav med!” Otilia kunde inte l?ta bli att le.

  N?r Simon s?g henne log han med om ?n lite mer anstr?ngt. “Det ?r ju bra. Men det hj?lper oss inte ett dugg.”

  Otilia satt tyst i n?gra sekunder innan hon hoppade upp och st?llde sig framf?r Simon.

  “Det g?r det visst!”, sade hon glatt.

  “Nej, det g?r det-”

  “Men lyssna d?!”

  Simon tystnade. Kamil ?ppnade munnen, men st?ngde den igen n?r Otilia h?jde ett varnande finger.

  “Vi vill ju komma i kontakt med milit?ren. Det var inte bara f?r att de skulle hj?lpa oss, eller hur?”, sade Otilia med klar r?st och h?jda ?gonbryn. Sedan pekade mot Simon. “Du ville ber?tta din teori.”

  Simon ?ppnade munnen igen.

  “Avbryt inte. Du ville ber?tta din teori f?r att se om de kan hj?lpa oss g?ra n?got av v?r information, eller hur?”

  “Ja, men-”

  “Katarina och Gustav s?nder det enda programmet som finns just nu! Om vi vill kontakta milit?ren m?ste vi ta oss till dem. Men jag vet inte hur.”

  “Otilia, de sa att milit?ren har fallit. Det finns ingen som kan hj?lpa oss.”

  “Jag vet. Men att n?gon f?r informationen ?r b?ttre ?n ingen alls. ?r det inte v?rt risken? F?r som det ser ut nu s? st?r det mellan att stanna kvar h?r och v?nta p? att Glitcha eller att f?rs?ka g?ra n?got ?t saken.”

  Simon suckade djupt, men kom inte med n?gra inv?ndningar.

  “Det kanske finns n?gon d?r ute som kan hj?lpa till. En vanlig m?nniska? Det viktigaste m?ste vara att f? ut informationen och sen ?r det bara att hoppas.”

  Simon svarade inte. Otilia satte h?nderna i sidorna och nickade.

  “Men hur ska vi ta oss dit?”, sade Simon till slut.

  “Bilen s? klart. Hur annars?”

  “Det g?r inte.”

  Otilia v?nde sig snabbt mot d?rren. Samuel stod med handen mot tr?et och log urs?ktande.

  “Vad menar du?”, fr?gade Simon.

  “Det var ett g?ng som f?rs?kte ta sig in hit, men de kunde inte.”

  “Vad har det med bilen att g?ra?”

  “De stal den.”

  Simon st?dde huvudet i h?nderna och drog dem sedan genom h?ret. “Jaha. Det var det allts?.”

  “Det ?r inte det enda. Jag fattar faktiskt inte hur ni inte h?rde det, men larmet p? lastkajen gick ig?ng. Vi har ett stort g?ng ‘?terv?ndare’ p? parkeringen.”

  Otilia k?nde hj?rtat sjunka i br?stet och blundade. De var fast.

  “Ni kan ta min bil”, sade Kamil. “Den st?r v?l kvar, Samuel?”

  “Den b?r g?ra det.”

  “Men… ?r ni s?kra? Vill ni riskera livet med oss?”, fr?gade Otilia. Hon k?nde en gl?d sprida sig genom henne av stolthet. De hade inte k?nt varandra l?nge, men de skulle nog passa bra som grupp.

  “Det har jag aldrig sagt. Jag kommer inte med.”

  “D? g?r inte jag det heller”, sade Samuel.

  “Men… Varf?r?”

  “F?r att om ni har n?got, ens om det ?r en s? j?vla helgalen idé som Simon tror, s? m?ste den komma fram s? snart som m?jligt. Och jag m?ste begrava min bror.”

  “Vi kan v?nta p? er”, sade Otilia snabbt.

  “Nej, det kan ni inte. Det kommer att ta l?ng tid f?r alla ?terv?ndare att f?rsvinna h?rifr?n, och det ?r f?rst efter det som vi kan begrava honom”, f?rklarade Samuel med en axelryckning.

  “Tack”, sade Otilia svagt.

  “D? ?terst?r bara problemet med Glitcharna d?r ute. Dessutom b?r vi inte ge oss iv?g utan proviant”, sade Simon lugnt.

  “Mat f?r ni av oss, sedan har ni lite av ert egna h?r inne. Det var rena turen att vi tog in det innan de andra snodde bilen.”

  “Men hur g?r vi med Glitcharna?” fr?gade Simon.

  Otilia log. “Jag tror jag har en idé.”